Silverleden 2015

I ett år har jag väntat på detta. Ifjol kom jag till sjätte kontrollen så nu var det dags för revansch på Silverleden. Nu var dessutom formen på plats, vilket den inte var ifjol, så jag hade goda förhoppningar om en tid runt sex timmar.

Egentligen hade jag tänkt att springa i mitt eget tempo och lagt en tidplan för detta. Men nu är ju detta ett lopp med flera deltagare. Närmare bestämt 134 startade. Och när löpare som André Rangelind och Per Alsterdal står på startlinjen var denna plan inte lika självklar. Det var svårt att veta vilket tempo de skulle sätta upp då ingen av dom sprungit så långt tidigare. Svaret kom ungefär en sekund efter startskottet. Rivstart!

Starten

Förstod direkt att detta var ett alldeles för högt tempo men jag kände samtidigt att det inte var alltför ansträngande så varför inte hänga med ett tag. Sen var det trevligt med lite sällskap.

Per steget före

Första kontrollen passerades på 31 och en halv minut. Dvs sex och en halv snabbare än ifjol! Första milen på 45 minuter! När vi kom ut på gamla järnvägsbanken vid Sävenfors efter 12,5 km så fick det vara nog. Jag blev helt enkelt ifrånsprungen när jag själv hade en fart på 4 min/km.

Efter kontroll fyra kommer stigningen upp till Silverknuten där det var bergspris. Det var där jag satsade hårt ifjol då jag insett att jag var rökt. I år blev det en mer kontrollerad klättring så inte benen skulle gå sönder helt.

På väg utför Silverknuten

Därefter passerades gruvfälten vid Silvergruvan som en gång i tiden var Sveriges näst största silvergruva. Väl framme vid kontroll fem i Silvergruvan stod Per och väntade. Farten hade till slut tagit hans ben. Då jag hört att han var fyra minuter före bara några kilometer tidigare förstod jag att han var slut. Bara några hundra meter efter kontrollen fick han släppa. Nu var det bara att hoppas att även Rangelind ...

I backen upp till Dammsberget fick jag gå. Det är inget jag gör frivilligt men när man inte ens får fast skorna utan man bara kanar tillbaka är det brant. Efter den stigningen blev benen väldigt tunga och någonstans där kändes det som att det egentligen var nog för denna dag. Det blev med andra ord en något långsammare färd framåt och varje berg som skulle bestigas kändes väldigt högt.

Vid kontroll sex fick jag höra att jag låg först. Det tyckte jag nog var en aning märkligt då jag inte sett till Rangelind. Å andra sidan skulle han nog inte missa en vätskekontroll frivilligt då han inte hade med egen vätska. Det gav om inte annat lite extra energi vilket väl behövdes. Vid nästa kontroll fick jag veta att ordningen var återställd. Rangelind hade missat den lilla avstickaren till kontrollen innan. De två sista bergen Saxeknut och Kullberget var verkligen jobbiga och branta men jag kom upp och till slut i mål. Fantastiskt!

Målgång

Tiden blev 6:12 och placeringen två, vilket jag var nöjd med. Det var ju ändå under gamla banrekordet. Sen var jag förstås långt efter André men han tävlar ju i en egen division så det räknas knappt. Möjligen kunde jag haft något bättre tid om jag lagt upp loppet annorlunda och inte gått så hårt i början men det är svårt att veta.

All heder till arrangörerna. Toppklass på arrangemanget! Härlig terräng och allt man kan önska sig! Kan verkligen förstå att intresset för detta ökar med en dubblering av antalet deltagare varje år. Nästa år blir det väl 300 deltagare kan jag tro. Förhoppningsvis är jag en av dom även då.

Prispallen

Resultat

Midsommarloppet i Rackstad

Varje år sedan urminnes tider arrangerar folket i Rackstad en löpartävling på torsdagskvällen som en prolog till det omfattande midsommarfirandet. Banan går på grusvägen väster om Oxberget till Hurra och vidare på stigar till Gustås och tillbaka. Banan mäter ca 5,5 km och saknar snitslar. Man bör alltså känna till banan, annars finns stor risk att den blir längre, vilket även hände några. Årets bana var dessutom förbättrad (för orienterare) med skogsbrukets hjälp. Anders Ljunggren hade dock röjt bort det värsta riset ur stigarna.

Loppet då. Jo, jag fick bra fart på benen direkt och det var ingen som försökte hänga på. Jag jobbade på hela tiden och det gick ganska bra. Efter halva banan kom stigen där skogsmaskinerna jobbat på sitt sätt och där var det lerigt. Det regnade dessutom så det blev blött både uppifrån och nerifrån. På något ställe trodde jag att ena skon skulle stanna kvar i leran men som tur var hängde den med hela vägen. Det var tyvärr sista insatsen för dessa skor. Jag har haft lite svårt att skiljas från dom men nu finns ingen återvändo. Dom har varit med på många tuffa strapatser och alltid fungerat perfekt i alla väder. Nu har jag beställt samma modell igen fast en uppdaterad version.

Inov-8 X-Talon 190

Tiden blev till slut 20:58. Sex sekunder sämre än för tre år sedan men med tanke på väder och leriga stigar var det ett bättre resultat. Skulle tippa att Gunnar Michold som var tvåa var ca en minut efter. Detta var tredje gången jag vann detta opretantiösa och prestigefulla lopp.

Efter sega ben ända sen BUM så kanske jag fått tillbaka lite fart igen. Kändes skönt att få springa för fullt och ta ut sig ordentligt. Det är svårt utan nummerlapp.

Dagens kartritningsbild

Från Koppom strax öster om Ängebråten.

BUM

Årets största utmaning och efteråt så kan jag konstatera att det verkligen var mitt livs tuffaste lopp. 87 km från Skatås till Borås.
Start i Skatås och banan följer Vildmarksleden till Hindås och därefter Sjuhäradsleden till Borås. Det var rejält blött i skogen. Temperaturen låg nog runt tio grader och jag skulle tippa att det regnade ungefär halva tiden under loppet. Det var alltså ingen värme att klaga på. Gyttjan vi sprang i var däremot väldigt jobbig. Kändes som att vi sprang i ett dike större delen av banan. Andra halvan var väl något mer lättsprunget men då var krafterna borta så det hjälpte inte mycket då.
Till en början tog jag rygg på Patrik Brants. Det gick förstås fort men hade absolut inga problem att följa. Efter bara några kilometer började det göra riktigt ont i vänster knä, löparknäet. Efter ca 6 km så blev jag riktigt orolig. Kunde inte springa normalt utan fick slita och halta fram. Som tur var hade jag med en värktablett så jag stoppade i den och drog ner på tempot och släppte därmed Patrik. Det gick troligen för fort för mig ändå även om det inte kändes så just då. Hade ju tänkt att försöka vara med till Hindås i varje fall. Tabletten gjorde susen och efter ca en halvtimme kändes inget i knäet längre. Det som däremot kändes var att jag inte hade dagen. Inte alls som jag hade för fyra veckor sen på Soteleden. Då kunde jag trycka på hur som helst men icke denna dag. Dagsformen är svår att styra över... Fram till Hindås hade jag i alla fall ett någorlunda tempo. Där hade jag istället andra problem med felspringningar vid ett par tillfällen. Ganska irriterande. Tappade tre minuter på det i Hindås.
Efter Hindås orkade jag inte pressa längre utan det blev mer att hitta ett bekvämt men ändå någorlunda effektivt tempo som tog mig framåt. Efter ytterligare ett par felspringningar kom en annan deltagare ikapp mig vid Fjälla strax före Sandared. Han tog dock inte rygg på mig utan blev efter ganska snabbt. Trevligt att få lite sällskap även om det var bakifrån men icke.
Vid kontrollen vid Abborrsjön fick jag reda på att jag låg tvåa. Det var glädjande. Fick en liten kick men farten gick inte att göra mycket åt för det. Mentalt var det dock positivt och det var till mycket hjälp resten av loppet.
Efter sista kontrollen Nordtorp efter 70 km kom nästa deltagare ikapp mig. Han kom fort och jag tyckte det var konstigt för jag hade inte sett någon bakom och eftersom jag hade kollat bakåt flera gånger strax innan. Han gick dock inte om konstigt nog. Efter ett tag stannade han och sen såg jag honom inte på ett tag. Inte förrän jag blev lite tveksam i Ekås, strax före Hestrastugan. Det var några markeringar där som jag så var nerrivna vilket gjorde det lite extra svårt. Då var han plötsligt där och sen bara susade han förbi. Jag hade fortfarande pallplatsen så jag låg bekvämt kvar i samma tempo. Sen kom några uppförsbackar på Rya åsar och då körde jag lite och var plötsligt ikapp. Jag hade säkert tappat en minut innan. Sen svängde vandringsleden höger men han sprang rakt. Det var nog en orange markering på ett träd rakt men det var ju leden vi följde så jag tog höger. Ensam resten av banan och jag såg inte till honom mer. Tydligen blev jag trea i mål och när jag sedan kollade tiderna var jag fem minuter efter honom. Och tyckte jag ändå att jag sprang på lite mot slutet. Där var det många som sprang fel och där var det riktigt dåligt att det inte var bättre snitslat. Dom kunde ju iaf talat innan att vi inte skulle följa leden på ett ställe, då vi skulle göra det hela banan för övrigt. Det var flera andra som tappade tid och placeringar där. Det visade sig efteråt att det var ytterligare ett ställe där vi tydligen skulle avvikit från leden där den gick över en mosse… suck. Totalt blev det 15 minuters extra löpning vilket inte kändes helt nödvändigt då det var tillräckligt långt ändå.
Målet var efterlängtat och efteråt var det dusch, bastu och mat. Leran gick inte att få bort. Den satt för hårt. Jag hade egentligen inte ont någonstans vilket var skönt. Benen var dock helt slut så det var behövdes en ordentlig ansträngning för att röra sig. Speciellt uppåt. Tur det finns hissar i Borås. Maten gick ner och efter den fick jag pris. Pokal, necessär och strumpor.
Tiden blev 9:12. Det är länge. Det var långt. Väldigt långt. Kan inte alls förstå dessa som sprang både fram och tillbaka (16 mil). Obegripligt med tanke på hur själv kände mig efter nio mil. Patrik vann på 7:57. Imponerande!
Resultat
Patriks Brants racerapport